ta dig i kragen jennie

Som storasyster har jag fått ta en hel del ansvar som många andra syskon, när pappa var sjuk och låg på sjukhuset i längre perioder fick jag ge mina syskon mat och klä på de för att sedan ta oss till dagis, innan jag själv gick till skolan, när mamma jobbade sent fick jag även hämta de på dagis. Jag har verkligen inte lidit utav detta, som familj ställer man upp och som barn, vet man inte så mycket annat, även om kjompisarna inte behöver göra lika dant. Att jag inte ägnade mycket tid åt att fundera över detta på den tiden måste ju betyda att jag inte tog skada av det.

Men jag minns att jag hade en grym ångest över att fylla 13. inte för att jag blev tonåring, utan för att jag var tvungen att stanna hemma själv om jag blev sjuk. Så hela året mellan 12 och 13 minns jag att jag hade grym ångest av och till just av denna ångestladdade födelsedag. Ett annat ångestfyllt ämne var att man såsmåningom ska flytta hem ifrån, fy! jag grät mig till sömns medan mamma och pappa satt brevid i sängen och klappade mig, de sa att jag kommer vilja flytta hemifrån en vacker dag. Jag kunde bara inte tro det. Jag är en människa som gärna funderar saker ner i atomstrl. en människa som oroar sig för att mamma kanske skulle bli ensam kvar om pappa dog, eller att pappa skulle bli så gammal att han skulle hamna på något hem, då skulle jag se till att komma dit och tvätta honom varje kväll, så att mamma slapp göra det (tanken på att mamma en dag skulle hamna på hem fanns inte, för mig var pappa lastgammal jämfört med mamma, idag inser jag att 7år inte är så stor skillnad men då, då gjorde det verkligen det)

när jag gick i trean fick jag fasligt ont i brösten, jag frågade pappa, om varför det gjorde så ont. Han bad mig fråga mamma. Jag dundrade ut i trosor till mamma och hennes vänner som var på besök, frågade varför det gjorde ont.
-du håller på att få bröst
jag minns att jag gick tillbaka in i sovrummet till pappa som låg och kollade på fotboll.

-vad sa mamma?
-jag ska få bröst, sov gott! jag kunde inte somna för tankarna på att jag skulle få tuttar var enormt störande, vad skulle jag ha de till? Kunde man inte bara slippa sånna där bekymmer?

Nejp det kunde man inte, tuttarna växte och sen kom den röda fasan ett år senare! Hade haft ont i magen och ryggen, men inte fattat att det var för att man var påväg att bli kvinna -i 4an, hemskt!- När jag insåg vad som hänt satt jag kvar på toa i en timme med ångest över hur jag skulle bete mig framöver. skulle man se på mig att jag hade blivit "kvinna" jag ville ju inte bli kvinna för fem öre! Hur skulle jag göra nu? på gymnastiken? i skolan i största allmänhet!?
Fick en mindre panik när jag insåg att pappa snart skulle komma hem från träningen, så jag sprang ut till mamma som förmodligen redan förstått vad som var på G. hon tog fram bindor och jag talade strängt om för henne att INTE berätta för pappa, eller någon annan heller!
När pappa kom hem tog det exakt 2sek innan han kom in i mitt rum och sa
-nämen grattis har min tjej blivit kvinna!
jag ville dö! Detta var höjden av förödmjukelse!

när jag skulle sluta gymnasiet kunde jag börja gråta hur lätt som helst de sista månaderna innan studenten, hur skulle man nu träffas? livet var över!! Mamma sa åter igen att livet är så här och att det kommer bli bra, jag visste ju att så skulle bli, men var ändå tungt. nu skulle man heltplötsligt bli vuxen och jobba, eller plugga på universitet.

Sen skulle jag ju flytta hemifrån, dock inte själv, hade jag aldrig klarat av, eftersom pappa vart sjukskriven och förtidspensionerad sen flera år tillbaka, och mamma deltidsarbetande pga nackproblem, så hade jag aldrig varit själv hemma mer än max 1 vecka per år, att flytta själv skulle vara en omöjlighet.
Så jag och bästakompisen johanna flyttade ihop i en mysig trea, och mina tårar som jag fällt i månader innan flytten över att inte bo hemma längre, kändes helt onödiga.
Dock grät jag en skvätt över att mamma inte stod med näsduken och vinkade, som "alla" andra mammor gör, hon sa bara då ses vi vid middagen sen då! what??? visst attmamma skulle träffa mig när jag skulle äta middagar var och var annan dag, men en tår var det så mycket att begära?! (idag inser jag att mamma är en självständig kvinna, som vill att hennes barn ska vara självständiga och att hon är glad när man visar framsteg. är ju trots allt NORMALT att flytta hemifrån, jag stack ju inte längre än att det skulle ta 5min att gå)
pappa däremot, han var riktigt ledsen och tog sig en öl, förmodligen fler, för när jag kom upp på kvällen satt han och några andra och tittade på fotboll, jag skulle säga hej hej ses i morrn, men han skulle prompt med ner och visa hur man backar!

-jag vet ju hur man backar
-ja men jag måste sitta med när du backar så att jag kan tala om hur man gör!

efter ett ganska lugnt tjafs satt han trots allt i bilen och talade om hur man backar, sen sa han

- det är så tomt utan dig!
-har ju bara vart borta ett par timmar
-ja men ditt rum är så tomt och jag kommer sakna dig

lilla pappa!

Usch vad mycket babbel det blev nu, det jag ville säga var att det måste vara tungt att vara förälder, att man aldrig kan koppla bort sina barn och sluta oroa sig.

Som storasyster kan jag känna att jag oroar mig för mina syskon om jag vet att mamma o pappa är bortresta, då får jag liksom ont i magen när jag vet att de är ute och rör sig på kvällarna. Trots att de är vuxna och klarar sig själva. Eller som på brorsans studentskiva, då han behövde åka hem eftersom han likt sin stora syster på hennes skiva blev alldeles påtok förfriskad, Jag fick en sjuk ångestkänsla över att han mådde dåligt, att jag gärna skulle tatt på mig hans illamående bara han slapp. Jag är ändå bara ett syskon, tänk då att vara en förälder...

Vad skönt det vore att vara en fjärtande hund, som han här under var igår då han lyckades förgifta hela lgh med sina kadaver-pruttar