på minus 10 igen...
ja så hörde han av sig, ville ses,prata och fundera. En vecka senare står jennie där på minus 10. Trots att jag inte själv visste vad jag ville, blev jag fruktansvärt ledsen, jag blev så ledsen att jag framkallade en feber, hur går det till???
Nu så här efter kan jag konstatera att det känns skönt att vi avslutade "oss" som vänner, men samtidigt måste jag erkänna att det var lättare när vi var osams. Då kunde jag liksom hålla mig "bra" ifrån att ringa sms eller msna.
Freakin' dramaqueen...
Han fick (stackarn) blockera sig själv och ta bort sig från min msnlista, jag pallade inte göra det själv, så efter att jag gett honom några smällar på armen (hade kunnat möblera om hela hans vackra ansikte i den vreden jag befann mig i, men ansåg att det var bättre med armen)och sedan kramats och gråtit tillsammans sa vi hejdå för 7hundrade 8io 9onde gången....
Men eftersom jag mår dåligt över att han mår dåligt var jag tvungen att smsa o säga att jag mår bättre idag...Dumt i know. men att se någon man älskar må så dåligt då bara måste man, men nu räcker det! Det måste vara nog nu, dags att vi går vidare och lever livet!
Så...
-njuta av snön jag så många år väntat på (hunnit ledsna på men skall jag förtränga för nu)
-ta vara på dagarna genom att inte sova bort halva dagen
-vara med min familj
-vara med vänner
